Under en månad nu, har Sveriges Radio följt upp Dagens Nyheters tidigare initiativ att granska och diskutera skolan. Skillnaden Mellan SR och DN är att SR på ett högst påtagligt sätt lyckats med att nyansera reportagen, inläggen, samtalen och diskussionerna. Betydlig fler röster har fått komma till tals. Det ger självklart en större trovärdighet än den sepiabruna kulör som DN då svepte skolan i – rakt av.
Det finns emellertid en (minst!) notering som vi kan göra på en generell nivå då det gäller många av SR-inläggen, och den är allvarlig. Inläggen är påfallande ofta innehållslösa. Lärare säger att ”alla barn ska ha samma chans” men ingen säger riktigt hur det ska kunna gå till. En lärarutbildare från Malmö högskola berättar med oförställd förtjusning: ”Alla eleverna på högstadiet ska ha en dator” men svarar inte på frågan – varför. Ytterligare en lärare säger att ”det är bra med betyg i sexan” men inte av vilket skäl. Samma dag kan en skolforskare med emfas hävda att ”betyg i sexan inte är till någon nytta alls” utan att ange grunden till detta uttalande. Idag hade Skolverkets fd generaldirektör en längre utläggning om orsakerna till att det blir allt sämre resultat i skolan. Han angav de numera klassiska förklaringarna/bortförklaringarna: individualisering, segregering, decentralisering och differentiering. Samma sak här. Varför verkar segregering negativt på resultaten? eller vad har decentraliseringen med resultatutveckling att göra? eller vilken typ av individualisering är det som han talar om?
Björklund säger att det är kommunaliseringen av skolan som är av bovarna i dramat. Varför då? Han säger själv att det handlar om att kommunerna ska ta fullt ansvaret (men att de inte gör det) samtidigt som han säger att staten nu bestämmer att nya tjänster ska in i skolan. Men då kan det väl inte bara vara kommunernas fel – om staten kan styra, då den så vill. Alltså – vad är det som kommunerna inte klarar? Det måste väl någon kunna peka ut klart och tydligt? Det skulle kunna ha med lokal politisk skolinkompetens att göra. Men säg det, i så fall. Ge kritiken ett innehåll.
Inte heller ett ord om hur vi ska förstå kombinationen mellan: Skolan före 1990 och skolan efter 2010. Är det samma skola, samma samhälle, samma kunskaper som vi talar om? Är kraven på dagens unga desamma som för 20 år sedan? Hur kan man jämföra skolor i så olika epoker som dessa. De som representerar skolan tycks inte ha några problem med den saken. Jag tycker att det är en mycket viktig ehuru problematisk fråga.
Fenomenologen och teologen Rudolf Bultmann (1884-1976) hävdade att det är omöjligt att förstå en
epok med fötterna stående i en annan. Orsaken är, säger han, att grunden för vår förståelse av världen alltid är historisk. Om Bultmann har rätt skulle vi behöva göra en jämförelse mellan vad skola och samhället krävde av eleven under 1980-talet och fram till 1990 med vad som krävs efter 2011-års alla skolreformer. Vi skulle också behöva analysera den teknologiska utvecklingen och globaliseringen, liksom de politiska och ideologiska förändringarna under samma perioder och ur en sådan bred analys försöka förstå vari likheter och skillnader består.
Framför allt skulle vi behöva tala om skolan i mer innehållsliga termer. Synd att inte SRs reportrar och samtalsledare var mer vakna för den dimensionen.
Framför allt måste vi förstå att allt inte flyter som många postmodernistiskt färgade forskare hävdar. Det finns sanningar, om än formulerade på olika sätt i olika epoker pga olika kunskapsmängd. Det finns även uppenbara fakta som radions redaktion inte tog (se Mats blogg http://tystatankar.com/2011/11/28/lat-oss-prata-om-allt-utom-lararens-kon/ ) upp och det är lärarens kön.
Se för övrigt min blogg och Kroksmarks övriga inlägg gällande vår debatt om forskning i skolan.
torestad.blogspot.com
Hej Tomas
Jag instämmer helt i din kritik av P1:s ”den orättvisa skolan”. Med tanke på P1:s förra program, ”kris i skolan”, blev jag ändå positivt överraskad av att man brett diskuterade skolfrågorna.
Vilka är då de avgörande skälen till problemen i skolan? Du anser att skolnära forskning är en ödesfråga för den svenska skolan. Vad grundar du det påståendet på? Enligt min mening är rekryteringen till lärarutbildningen skolans absoluta ödesfråga. Om vi för ögonblicket bortser från att det råder inflation i betygssystemet så kan vi ställa några frågor:
Hur skulle sjukvården fungera om läkarstudenternas betyg låg på den nedre halvan i en NV-klass? Hur skulle industrins konkurrenskraft fungera om teknologerna till civilingenjörsutbildningen hade låga betyg i matematik och fysik? Jag tror att var och en inser följden om så varit fallet. Gåtan för mig är att inte fler inser det faktum att inte heller skolan fungerar om lärarstudenterna inte rekryteras bland toppstudenterna. Löser vi inte detta problem blir alla andra åtgärder till stor del att kasta pengarna i sjön. För de lärare som arbetar i de lägre årskurserna är det möjligt att man med specialpedagogiska insatser kan uppnå en viss förbättring. När det däremot gäller ämneslärarna, framförallt i matematik och naturvetenskap, är ämneskunskaperna hos lärarna så grunda att resultaten i skolan ytterligare kommer att försämras så länge vi inte examinerar nya lärare med lika hög eller högre kompetens än de som går i pension. Att försämringen nu går så snabbt beror, enligt min mening, på att vi under mer än 20 års tid pensionerat högkvalificerade akademiker och nu kommit under den kritiska massa med kompetenta lärare som krävs för att skolan ska fungera.
Min syn kan verka pessimistisk, men man måste se sanningen i vitögat för att lösa problemen. För att förstå vad som lett fram till dagens situation måste man gå långt tillbaka i tiden och granska de reformer som skolan drabbats av. En jämförelse med Finland börjar bli tjatig, men är väl motiverad att använda eftersom den visar på varför vi halkat efter när det gäller mätbara kunskaper. Fram till mitten av 1980-talet såg den svenska skolan och den finska likadana ut. Därefter har systemen gått åt olika håll. I Finland har det gamla systemet vårdats och moderniserats i små steg på ett genomtänkt sätt. Man har bevarat lärarnas status och därför söker sig toppstudenterna till lärarutbildningen. I Sverige har skolan och lärarutbildningen förändrats radikalt av Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson. Förändringen har varken grundats i forskning eller beprövad erfarenhet och har kunnat fortgå i decennier därför att effekterna av reformerna kommer sakta men säkert.
Lärarutbildningen har smetats ut utan hänsyn till de skillnader i kunskaper som krävs för att undervisa på de olika stadierna. Göran Persson säger själv att han var medveten om att lärarnas status skulle sänkas genom kommunaliseringen. Framförallt ville han plocka bort adjunkts –och lektorstjänsterna, inte konstigt att man tappar toppstudenterna till lärarutbildningen! Kjell-Olof Feldt sa i P1-programmet ”den orättvisa skolan” att tanken med reformerna på 80 –och 90-talet var bl.a. att lärarna skulle kunna undervisa på alla stadier – addition och subtraktion eller differential och integralkalkyl, sak samma för läraren. Man suddade alltså avsiktligt ut lärarnas professionalism och därmed möjlighet att behålla sin status. Lärarförbundet begick ett ödesdigert misstag när man lät sig luras av Göran Perssons erbjudande om ett rejält lönelyft mot att acceptera kommunaliseringen av skolan. Nu finns inte längre de välutbildade akademikerna, adjunkter och lektorer, som draglok för högre lön till hela lärarkollektivet. Efter avskaffandet av dessa väldefinierade tjänster har det varit enkelt för en kortsiktigt tänkande arbetsgivare att se hela lärarkollektivet som en grå massa vars status och lön inte längre behöver jämföras med ledamöter av riksdagen som var fallet långt tillbaka i tiden.
Eftersom ett återförstatligande av skolan endast stöds av folkpartiet och vänsterpartiet avfärdar de flesta debattörerna möjligheterna att staten skulle gå in och påverka lärarnas villkor och på så sätt göra läraryrket attraktivt. Skl kommer att fortsätta göra läraryrket än mer ointressant för duktiga studenter så hoppet står till att staten går in och förändrar såväl arbetsvillkor som löner för lärarna, men då måste skoldebattörerna övertyga politikerna om att detta är den enda möjligheten för att få tillbaka en skola i världsklass.
Utmärkt Hans-Gunnar!
Hej HG!
Tack för din text.
Inledningsvis säger du:
”Vilka är då de avgörande skälen till problemen i skolan? Du (TK) anser att skolnära forskning är en ödesfråga för den svenska skolan. Vad grundar du det påståendet på? Enligt min mening är rekryteringen till lärarutbildningen skolans absoluta ödesfråga. Om vi för ögonblicket bortser från att det råder inflation i betygssystemet så kan vi ställa några frågor.”
Min ståndpunkt är den, att lärarna och skolan förlorat allt i den politiska debatten och i kvalitetsutveckling på grund av att man så konsekvent avsagt sig möjligheten till egen forskning och att på ett tydligt sätt forskningsgrunda verksamheten. Jag ser på skolan som en kunskapsorganisation, som förvarar, traderar, överför, värderar, kontrollerar etc kunskap men som inte utvecklar ny sådan. Med kunskap menar jag i det här fallet 1, yrkeskunskap, som innebär att bli bäst på att lära andra att lära sig (något) och 2. att utveckla didaktisk kunskap ur de kursplanemål som finns i skolans mål.
Om skolan ska klara också den senare delen – vilket jag menar är absolut nödvändigt – då måste också en kunskapsproducerande del in i läraryrket. Den kallas för forskning och den ska huvudsakligen göras i den egna praktiken. De som nu forskar på skolan och som har för avsikt kunskapsförsörja verksamheten där tycks ha för lite kunskap om skolans lokala förutsättningar och villkor, om vad lärare redan kan, hur målen i läroplanerna är formulerade och vad det är för sorts forskning som lärare kan göra själva. Av det skälet verkar majoriteten av den forskning som görs av forskare inom allehanda discipliner, å skolans vägnar, helt missa målet.
Om du säger att rekryteringen till lärarutbildningen är en ödesfråga – då håller jag naturligtvis med dig om det. Läget på den fronten hade kunnat vara betydligt bättre och det är naturligtvis svårt att hålla kvaliteten i lärarutbildningen om studenterna (på gruppnivå) inte är tillräckligt starka i sina kunskaper och i sin iver att bli duktiga lärare. Rekryteringsproblemet är skapat av politiken. Om man under 19 år – snart 20 år – konsekvent försökt mosa skolan och lärarna, då är det givet att en ung generation aktar sig för det yrket. Det skulle jag också ha gjort. När nära nog varenda fråga som kommer upp saknar professionella lösningar (de är i hög grad politiska) där är det inte enkelt att komma rätt. I Italien ersätter man nu inkompetenta politiker med sakkunniga för att nå reda i finanserna. Kanske skulle Björklund nu tillsätta en skolkommission av skolexperter som lämnar ett kunskapsgrundat förslag till en helt ny skola?
Läraryrket måste kunna beskrivas som ett viktigt, utvecklande och kreativt sådan, med såväl undervisning, utvecklingsarbete som forskning i tjänsterna. Spänningen i yrket när det gäller möten med andra och olika människor – elever och föräldrar – måste beskrivas liksom att lärare ska kunna betraktas som intellektuella med ansvar att delta i den offentliga politiska debatten om skolan och utbildningssystemet. Dessa delar behöver komma fram tydligt utbildningen till lärare för att sedan följas upp i den lokala skolvardagen. För det krävs mycket arbete. En ny syn på yrket, en ny kunskapssyn och framför allt en syn på lärarna som en drivande kraft i samhället.
Om inflationen i betygen. Den är statistiskt bekräftad. Men vilka är orsakerna? Med viss häpnad noterar jag att alla (?) inlägg i debatten handlar om hur ”snälla” lärarna är, eller hur de ”missförstått bedömningarna” eller hur ”subjektiva” och ”orättvisa” bedömningarna är – och därmed betygen. Detta är inte fel rakt igenom. Men varför diskuteras aldrig frågan om lärarnas sk ”kunskapsprocess” då det gäller att sätta målrationella/-styrda betyg? Vi fick det nya systemet 1994 som innebär att eleven i Grundskolan skulle nå 749 mål med minst betyget G på 6.665 timmar! Denna industriella rationalitet till trots, är det ett bättre system än det tidigare då alla elever nu faktisk kan tillåtas att nå MVG i en klass eller i en skola – eller A, om man så vill (mer om detta nedan). Men lärarna hade inte tidigare satt betyg i en målstyrd betygsorganisation, varför det tog många år innan grunderna för den typen av bedömningar började att etablera sig på allvar i kåren. Min uppfattning är att det in på 2000-talet fanns betygsättande (icke få) lärare som utgick ifrån normalfördelningskurvan: få G och MVG – fler VG inom ramen för det nya systemet. Jag har också sett att i vissa skolor flyttas kurvan ned ett steg – få ”IG”, många G, få VG och MVG för att i andra områden flyttas upp ett steg – få G, få VG många MVG (det såg jag i mina utvärderingar av alla kommunala skolor i Göteborg 2003, 2004, 2005 där jag intervjuade sammanlagt 1.626 lärare, pedagoger och rektorer).
En alternativ hypotes är, att lärarna under senare år, i allt mer utvecklad omfattning, lärt sig att sätta betyg i enlighet med 1994-års reform. Inte nog med det, de har också utvecklat en större skicklighet i att leda eleverna fram till uppsatta mål: de har utvecklat pedagogisk skicklighet i att förstå och att agera inom ramen för en målstyrd rationalitet! Om det är så – vilka skulle då konsekvenserna bli? Om alla elever når minst G i 16 ämnen i årskurs 9 – skulle vi då säga att det är fel på lärarna, eller på eleverna, eller rent av på betygssystemet? Kanske skulle någon då hävda att det är kunskapen som det är fel på… (apropå att Björklund och hans rådgivare talar om ”kunskapsmål i skolan”, Sven-Eric Liedman talar om att kunskap är allt som ”vi kan lära oss” och åter andra hävdar att kunskap är den reflexiva kraften med vars hjälp vi kan ställa de avgörande frågorna).
Nu har vi en ny betygsskala: A till F. Ska vi gissa att vi är åter på den ruta som gällde före 1994 men nu med den formella möjligheten att alla elever i Sverige kan nå betyget A? Med det menar jag att nu justerar vi ”inflationen” genom att erbjuda lärarna en en bokstavsbestämd normalfördelningskurva. Den kommer att innebära få A och F men många C och D?
HG.
Ett PS. Som jag läser dig säger du att Staten inte kan gå in och höja lärarlönerna i kommunerna; egentligen att Saten inte ska påverka hur det kommunala uppdraget genomförs annat än i efterhand (genom till exempel Skolinspektionen). Så har jag också uppfattat saken ända fram till den punkt då statsrådet Björklund föreslår inrättandet av nya lärartjänster i kommunerna – till exempel lektorat eller andra tjänster som ska ha högre lön då de kräver mer av den enskilde.
Därmed torde det vara fritt fram för Regeringen att öka lönerna i den storleksordning som de största lärarfacken kräver. Någon opposition på den punkten finns inte. Jag hörde Juholt i teve i går kväll. Jag vet inte hur många gånger han betonade kravet på ekonomiska satsningar på skolan – och på lärarna. Han ställde bland annat momssäkningen på krogen mot satsningar på skolan (och de äldre).
En lönehöjning på i snitt 10.000 kronor i månaden är ett krav som hörs i debatten. Tycker jag kan vara en bra början. Sedan är det en annan sak om det drar till sig de bästa studenterna till lärarutbildningen. Jag hävdar att också yrkets innehåll och utvecklingsmöjligheterna i detsamma måste skärpas.
Hej
Jag undrar varför mina inlägg inte godkänns på din blogg.
Två av dem har försvunnit i tomma luften och ett av dem är för moderering!
M
Monika! Jag tar på mig detta. Det måste ha blivit ngt fel – eller så är det ett generande uttryck för mig skrala kunskap om hur bloggen fungerar rent tekniskt… Dina inlägg ska ABSOLUT INTE hållas borta på något sätt! Du är alltid välkommen.
Anade att det var något tekniskt. På vissa sidor måste man ju ha en kommentar godkänd först.
Nu har jag glömt vad jag skrev, men återkommer snart.
Och tack!