I takt med att diskussionen om en ”skola på vetenskaplig grund” intensifieras, uppträder också frågan om vad som kan känneteckna lärarkompetensen. Frågan är viktig eftersom lärare av tradition varit väldigt slarviga med att hävda och försvara det som är yrkets identitet – eller kunskpsbas. Bara det faktum att vikarier utan lärarutbildning kan/har kunnat ersätta utbildade lärare, är en signal till det övriga samhället att: lärare kan ingenting som ingen annan kan. Har vikarien bara lite gymnasiekunskaper i ett ämne då kan man undervisa vilken 13-åring som helst, tycks parollen ha varit. Lärarstudenternas yrkesidentitet har heller inte varit klar – de nyutbildade är oftast osäkra på vad en mångårig yrkesutbildning givet dem för särskild kompetens. Den nya lärarutbildningen har dessutom tagit formen av en utbildning i allmän pedagogik, snarare än att ha utvecklats till en tydlig yrkesutbildning.
Ett yrke utan tydlig identitet har svårt att hävda högre löner, bättre arbetsvillkor och hög status i samhället. Det är det unika i ett yrke, det som inte kan ersättas av andra, som definierar en profession.
Om det inte finns en gemensam kunskap som alla lärare delar, då kan vi inte tala om att det finns något som vi kan kalla lärarkompetens (eller här: “bra” lärare). Men om vi försöker se och förstå vad som är det helt unika i läraryrket, som skiljer det från alla andra yrken, och finner den komponenten – då kan vi börja tala om det särpräglade i kompetensen och det som då måste vara det helt unika i yrkesutbildningen till lärare (som alltså skiljer lärarutbildningen från alla andra akademiska yrkesutbildningar). I andra ord är det en fråga om att finna lärarnas professionella objekt.
Låt mig få föreslå att alla lärare – från förskolan och upp till universitetsnivån – äger en enda gemensam komponent som konstituerar professionens särart. Den är att alla lärare arbetar med någon form av lärande. Barn i förskolan lär sig saker, elever i åttans kemi och i gymnasiets historia lär sig saker och ting liksom studenterna vid Tekniska högskolan och i lärarutbildningen. Hela utbildningssystemets uppdrag är i grund och botten olika arter av lärande.
Det som alla lärare då måste kunna och förstå är 1. hur lärande går till (i olika åldrar, skilda ämnen och utbildningar) och hur den kunskapen (om lärandet) 2. kan ligga till grund för undervisning och didaktiska val – så att undervisningen möter lärandets villkor. De lärare som ser sambandet mellan 1 och 2 förfogar över en professionell och unik kompetens och kan därmed identifiera lärares professionella objekt.
Den lärarutbildning som äger kunskapen och insikten i detta professionella objekt är på samma gång en yrkesutbildning som kan lära de blivande lärarna vad de ska kunna som ingen annan kan. Det unika. Det enastående. Vad lärarutbildningen behöver utöver denna insikt är en utvecklad kompetens i att på ett medvetet och konsekvent sätt förmedla/vidareföra kunskapen om det professionella objektets innehåll till studenten. Först då kan vi tala om en unik yrkesutbildning på akademisk nivå, först då står läraryrkets särart fram för alla och en var.
Sammanfattningsvis: Lärarutbildningens kärna (sic!) är att lära andra att lära sig att lära andra att lära sig (något). Svårare än så är det inte.
De senaste årens debatt om skolan har fått mig att verkligen se att vad studenterna lär sig på utbildningen inte ger avtryck utanför den. För många år sen, hade vi en artikel i en av kurserna inom AUO-blocket av Ali i vilken hon efterlyste Lärarens professionella objekt. Jag diskuterade detta mycket med studenterna och menade att detta objekt var lärande. Vi har ett professionellt objekt. Och vår utbildning är organiserad så att det verkligen framgår. Nu är jag medveten om att det kan se olika ut på lärarutbildningarna i landet. Men mycket av det man efterlyser av lärarutbildningen är sådant som har ingått i åratal. Vissa delar har ingått under ett decennium.
Min upplevelse är alltså att man till den största delen slår in öppna dörrar. Men om vi som känner till verksamheten inifrån och vet vad vi gör, berättar detta, blir vi inte trodda. Snarare tolkas detta som om vi försöker försvara ”vår uselhet”, som vi även från visst håll skall erkänna.
Det gemensamma blocket inom den nuvarande lärarutbildningen, det som nu har minskats till fördel för ämneskunskaper, var till för att lärarna skulle få en gemensam kunskapsbas, gemensamt yrkesspråk mm. Detta syfte nådde inte heller fram.
Jag har bloggat sen år 2005 och har endast lyckats nå de redan frälsta. Det går inte att komma igenom denna massiva vägg mellan vad man tror att något är och vad det verkligen är. Men, trots det, kan jag inte låta bli att föra fram hur vi har arbetat, hur lärarutbildningen är organiserad och att det är ett statligt uppdrag. Inte att det är vi som är urusla på att uppfylla vårt uppdrag.
Jag menar att eftersom lärarutbildningen är teoretisk och praktisk, är det även den praktiska delen som behöver att organiseras om. Det räcker inte med att införa en ny lärarutbildning om man inte samtidigt inför nya rutiner ute på praktikplatserna. För det är ju där de lär sig att tillämpa sina teoretiska kunskaper i syfte att lära sig att undervisa. De kan inte lära sig det bakom en bänk på SU. Men, vad händer, jo man minskar ner praktiken i den nya lärarutbildning med 2-3 veckor. Istället för att öka den.
Allt det här känner du till, naturligtvis. Men jag vill ändå berätta hur jag ser på det.
Hej Monika!
Tack för synpunkter. För några år sedan gjorde jag en intervjustudie med lärarstudenter som hade tre veckor kvar på en flerårig yrkesutbildning till lärare. Min fråga var:
– Kan du berätta för mig vad du lärt dig på den här utbildningen som du är bättre på än alla andra akademiskt utbildade studenter?
Alla som kunde ge ett svar, talade om att de kunde sina ämnen (engelska, historia, matematik osv) bättre än alla andra. Det är för det första inte korrekt och för det andra mycket nedslående då ingen av dem talade i termer av undervisningsskicklighet, att skapa förutsättningar för lärande eller att de skulle ha utvecklad en specifik yrkeskompetens. Jag menar att det inte kan vara studenternas ”fel” att det blir så, utan att utbildningen till lärare är otydlig i sitt sätt att definiera och tydliggöra för studenten vad det innebär att vara lärare, vad yrket går ut på och vad som skiljer det från andra yrken.
Jag vet inte om du håller med mig, men jag tycker inte att den nya lärarutbildningen blivit tydligare på den här punkten. Den liknar mer en utbildning i allmän pedagogik än en yrkesutbildning till lärare.
Slå in dörrar, säger du. Det stämmer – men endast bland en mycket begränsad hop av människor.
Tack för svar!
Jag blev förvånad då jag läste nya läroplanen. Trodde att den skulle bli helt annorlunda mot Lpo94, med tanke på den debatt som förevarit. En del av ändringarna som har skett är så små att det krävs en omläsning och tolkning av formuleringarna, för att inse att fokuset i vissa delar har förändrats.
När det gäller lärarutbildningen, kommer vi att köra igång den nu i vår på min institution och i den kursen har man tagit bort VFUn. Vilket är både för- och nackdelar med detta. Fördelen är att man kan fördjupa ämnet (tror jag) … men nackdelen är att det inte på ett naturligt sätt går att få in praktiken, då de inte får uppgifter som de kan göra ute i praktiken.
Överlag uppfattar jag att den nya lärarutbildningen fokuserar mer på ämnes- och vetenskaplig kompetensen än på att det är en yrkesutbildning. Men som jag ser räcker inte det för att bli lärare.
Jag håller nog med dig så långt jag har möjlighet till just nu.
Att fråga studenter vad de anser sig bättre på än alla andra akademiskt utbildade är så
amatörmässigt att man häpnar.
1. Hur väl kan en student veta vad den själv kan i relation till andra inom samma ämne?
Inte så bra.
2. Hur väl kan studenten avgöra hur hans/hennes utbildning står sig i relation till andras utbildnigar?
Närmast omöjligt att göra.
Vill man ha pålitliga svar ska man inte ställa sådana här frågor. De vittnar om en naiv människosyn och en egendomlig inställning till människors kognitiva självkännedom.
Så den svåra frågan: hur stor andel av lärarkompetensen utgör denna pedagogiska
bas? 10%, 25%, 90% Det senare, 90%, har ju alltid hävdats av lärarförbundet som med
denna argumentation velat helt utjämna lärarnas löner. Vem minns inte debatten
i samband med kommunaliseringen? Samma slutlön för alla. Ett tal över 50% procent leder också till att fackpedagogerna tar makten i skolan. F ö har de flesta skolämnen solid vetenskaplig bas. – Enligt min mening har svensk pedagogisk forskning de senaste
decennierna i mycket utgjort en gren av sociologi.
Det går inte att säga att det är si eller så många procent. Pedagogiken – eller bättre; didaktiken – ska genomsyra varje del av lärares och pedagogers arbete. Allt handlar i sista änden om att lära ut så att någon annan lär sig (något).
När det gäller lönerna är väl kanske inte det något att hänga upp sig på? Skolan har individuell lönesättning. De bästa ska ha den högsta lönen. Men den tillämpningen är nog ganska ovanlig.
För övrigt håller jag med om att pedagogiken bär tydliga spår och inslag av sociologin. Det menar jag är olyckligt.