Under de senaste veckorna har debatten om betygen återigen blossat upp. Inte minst i medierna. Det handlar om att Skolverket ska rätta alla nationella prov. Låter som ett ogenomförbart förslag. Men också om att det är ”snälla” lärare som sätter för höga betyg på de ”egna eleverna”. Som om detta skull vara minsta förvånande eller ens ett nytt fenomen. Då jag var elev i högstadiet på 1960-talet genomförde vi sk standardprov. Inför varje sådant fick vi små och stora tips från läraren i ämnet. Fusk? Kanske det. Ett naturligt sätt att hjälpa och att stödja eleven? Möjligen. Eller rent av så att också den tidens lärare ville skrodera med att just de egna eleverna var bäst? Högst troligt!

Nu är vi alltså där igen – ett halvt sekel senare. Samma system, samma upprörda debatt. Av till dyker också diskussioner om betygens inneboende orättvisor ackompanjerat med tal om betygsinflation , att betygen är en svag värdemätare för hur den enskilda kommer att klara högre utbildning och att systemet egentligen är satt ur spel då inte ens MVG i alla ämnen garanterar en studieplats vid de mest attraktiva universitetsutbildningarna. (Kanske löser det nya betygssystemet det problemet eftersom en återgång till Gaus-kurvan/normalfördelningen kommer att innebär att vi får mycket få elever med betyget A – gissningsvis mellan 7-8 %). Det verkar som om det enda kvarvarande argumentet för betygen i grundskolan och i gymnasieskolan är att de ses som motivskapande för eleven.

Om det nu är så att det finns ganska lite som talar för betygen, eller snarare, den diskussion som vi fört om betygen har pågått i (minst) ett halvt sekel och det tycks inte finnas någon självklar väg ut ur densamma – borde vi då inte försöka tänka en annan tanke om betygen i skolan?

Kanske skulle vi pröva betygen som prognosvärden. Betyget talar om hur lärare bedömer att en elev kommer att kunna tillgodogöra sig högre studier (det är egentligen bara där som betygen har en rejäl betydelse). Det ger fortfarande lärare i grundskolan och gymnasieskolan ett ansvar – men kanske inte lika avgörande som nu. Därefter skulle varje högskoleutbildning göra egna antagningar – test, intervjuer etc. Ett alternativ är att alla som söker får påbörja den valda utbildningen men att det efterhand (första terminen) blir uppenbart om det är någon idé att fortsätta – eller inte.

Under alla omständigheter vore det nog bra om vi kunde komma förbi betygsdiskussioner som handlar om rättvisa och inflationer och om hur omöjligt det verkar att vara att sätta helt korrekta betyg.

Här kan du se statsrådet Björklund ta upp sju aspekter på lärarna och skolan. Se vidare…