I fredags såg jag teve-programmet På spåret. Det var lärorikt, överraskande nog – ur ett kunskaps- och jämställdhetsperspektiv.
Jag vet att det inte är någon vidare poäng med att räkna antalet kvinnor och män som deltar i olika sammanhang – just kvantitativ jämställdhet är ofta en tillfällighet som oftast jämnar ut sig. Åtminstone borde det vara så i Public Service TV. Men av fyra tävlande i fredags fanns en kvinna, programledarna var båda män och orkestern bestod av en sjungande kvinna, resten spelande och sjungande män. En notering, inget mer.
Desto intressantare var det att närmare följa de tävlande ur ett annat jämställdhetsperspektiv – men också i synen på hur var och en av dem ser sig själva i förhållande till kunskap. På-spåret-kunskapen ska nog betraktas som kom-ihåg-kunskap i kombination med en viss förmåga att förstå mer eller mindre fyndiga ledtrådar i de olika frågorna: Här bodde en sten – alltså Einstein… Kul. Men någon mera analytisk kunskap är det inte alls fråga om. Intressant är att många uppfattar den här typen av kunskap som en viktig del av vår totala världsbild. Inte minst i våra kunskapsprov i skolan.
De tävlade bestod i fredags av Christer Lundberg och Morgan Larsson, i det ena laget och Claes Borgström och Nisti Strêk i det andra. Tre av fyra var för mig helt nya bekantskaper.
Larsson presenteras (av SVT) som ”radiopratare och sångare”, Lundberg är ”författare, journalist och programledare”. I allmänhetens ögon, eller rent av i ett utbildningssystems uppfattning, är vare sig Lundberg eller Larsson särskilt tungt utbildade. Lundbergs journalistutbildning (om han nu har någon sådan) väger emellertid något tyngre än Larssons meriter. Nisti Stêrk är ”skådespelare och komiker” och därmed en kunskapsmässig lättviktare då Claes Borgström är juristutbildad och 30 år som aktiv jurist – och har meriter som JämO (2000-2007). Ur alla tänkbara samhällsperspektiv en tungviktare i kunskaps- och jämställdhetsklassen.
Borgström syntes emellertid mycket obekväm i sin situation. En välutbildad, i par med en skådis. Kvinna dessutom. I tävlan mot två flummisar. Stêrks & Borgströms lag blev utklassat. I takt med den kunskapsmässiga utförsbacken och den oundvikliga och väntade förlusten surnar Borgsröm efterhand till ordentligt. Han börjar tala i ”jag-termer”. Han vet inte, han har det på tungan. ”Jag svarar” ”Jag har glömt…”. Juristen som borde kunna och veta allt, vet plötsligt ingenting. Han verkar också bli alltmer ensam i sitt ”lag”. Borgström bevärdigar, då katastrofen är oundviklig, inte Nisti Stêrk med en enda blick, inte en fråga, inte ett resonerande samtal i slutet av programmet. Orsaken kan vara att hon är kvinna – eller att en skådis väl ingeting kan om till exempel folkomröstningarna i Sverige. Något som Borgström heller inte har en aning om.
Jag såg i programmet en intressant uppvisning av vår förre JämO hur enkelt det är att stå för en sak i ord och hur svårt det är att handla i enlighet med vad man ”egentligen” tycker. Fram trädde också frågan, med alla önskvärd tydlighet, om vad kunskap är för en välutbildad jurist och vad det är som händer när leken metamorfoseras till allvar. När vi talar om vardagskunskap – vad är värt att veta?
Hej Tomas
Jag såg också programmet. När det gäller Borgström gjorde jag ungefär samma reflektion som du. Han kände ett starkt tryck inför programledarna att kunna mer än vad han visade prov på. Det trycket borde en stjärnadvokat klara av! Dessutom förväntar man sig breda baskunskaper inom alla möjliga ämnesområden av en advokat. Han visste t.ex. inte vad som händer på solen. Det förvånar mig inte att folk i allmänhet inte känner till detta eftersom de 80% som inte går NV eller T på gymnasiet läser det tvivelaktiga ämnet naturkunskap. Här undervisar samme lärare i alla de naturvetenskapliga ämnena och därför surfar man på ytan i allting, utom möjligen i det läraren har utbildning. Det är dock anmärkningsvärt att Claes Borgström inte känner till den process som möjliggör liv på jorden. Han känner säkert till begreppet vätekraft (ytkunskap) men den nyfikne vill veta hur det fungerar (djupkunskap) och det steget är inte särskilt svårt att ta. Hur ska vi klara av klimathotet och frågan om nya energikällor när topparna i samhället har så bristfälliga kunskaper? Här har lärarutbildningen en viktig uppgift i att prägla lärarna i naturvetenskap och matematik till den grad att det tar emot att inte förklara på djupet.
I Skavlans program, samma vecka som du såg på spåret, var två norska komiker gäster. De hade rest runt i Norge och ställt frågor till allmänheten. En av frågorna var: Vad finns i de bubblor som uppstår när vatten kokar? Om jag inte missminner mig så svarade endast 25% rätt! De flesta trodde att det var luft eller vakuum. Av Skavlans gäster kunde ingen svara rätt.
Vad tycker du? Jag ställer antagligen för höga krav på vad som är allmänbildning i naturvetenskap, men vad ska vi kräva av politiker och andra toppar som har ansvar för den utmaning vi står inför när det gäller miljö och utveckling av nya energislag? Kan de kommunicera överhuvudtaget med forskare?
Jag håller med dig! Allmänbildning i ett utvecklat land som Sverige måste vara högre. Vet inte om du också såg Världens bästa skitskola – SVT? Där ställde programledaren (mitt i smeten på Sergels torg) frågan till förbipasserande: Vad blir 800 dividerat med 100 (uppställt som bråk, vet inte hur man skriver det här). Det var bara en liten kille på si så där 10 år som tog det. Alla andra (som visades i teve), stora som små, kunde inte eller var mycket osäkra. Per-Olof Bentley (Göteborgs universitet) uppmärksammade i en studie att många nior på det nationella provet får 81–79 = 18. Tja, vad är det med matematik som är så förtvivlat konstigt?
Vad bubblorna i kokande vatten innehåller, trodde jag att alla visste, eller kunde förstå, men så är det tydligen inte. Hur många vet varför himlen är blå, eller ibland röd, – eller hur det är möjligt att en järnbåt som väger flera tusen kilo kan flyta på vatten?
Frågan nu blir väl närmast vad vi ska mena med allmänbildning. Är bubblornas innehåll allmänbildning eller typisk skolkunskap (som ingen frågar efter annat än i skolan och hos Skavlan)? Vem ställer frågan om järnbåten i vardagen då alla båtar gjorda av järn verkar flyta? – åtminstone i normalfallet. Är den allmänbildade människan den som i alla vardagens sammanhang utgår från frågan: varför.
Utmärkt resonemang!
Ett annat exempel på en förmodat bildad person som totalt misslyckades i På spåret är ”stjärnpedagogen” Gunilla Hammar Säfström från tv-programmet Klass 9A.
Allmänbildning är viktig både för den enskilde och för samhällets funktion. Det finns inga genvägar till kunskap och bildning. Men det tror uppenbarligen Hammar Säfström. Hon är medskapare av ett företag som ville certifiera lärare. Den certifierade lärarens kunskaper behövde inte kontrolleras eftersom, enligt företagets prospekt, kunskaper visas i den pedagogiska gärningen. Detta nedvärderande av kunskaper är inte helt ovanligt i lärarkretsar där pedagogik får ersätta mer handfast kunskap. Lärandet sätts i centrum – men av vad?