Den röd-gröna skolpolitiken

Postat den 19 februari, 2012 av Tomas Kroksmark

Idag kom SvD/Sifos väljarbarometer. I förra veckan berättade en annan mätning att Centern var utanför riksdagen – nu är det Kristdemokraterna. Det är skillnad men då det gäller en stabil skolpolitik – en hållbar sådan, som det talas om – har det mindre betydelse så länge Folkpartiet håller sig över 4 %.

Frågan är alltså om det finns någon partipolitiskt obunden skolpolitik inom alliansen som kan försäkra långsiktighet, som innebär att samtliga partier inom blocket står bakom Folkparitet i alla eller näst intill alla skolfrågor?

Den graf som SvD publicerar idag (se ovan) och som deklarerar hur väljarna skulle placera sin röster om det vore val i dag är aningen förförisk. Vi kan se att alliansen är större än det röd-gröna alternativet. Alltså fortsatt folkpartistisk skolpolitik. Men det gäller bara om Kristdemokraternas siffror räknas in i totalsumman för alliansen. KD ligger ju utanför riksdagen och borde väl inte räknas med? Om KD tas ut ur summan som visar alliansens andel av rösterna – ja, då har vi vips ett nytt parlamentariskt läge och med det en ny skolpolitik. Om det vore val idag.

Men hur ser den ut – en röd-grön skolpoitik. Det skulle vi gärna vilja veta!

 

Publicerat i Politik och skola | Etiketter , | 1 kommentar

Betygsinflationen och mätdiskussionen

Postat den 18 februari, 2012 av Tomas Kroksmark

Lärarnas tidning förfogar över en utomordentligt duktig reporter/skribent. Hon heter Elisabeth Rude  och har försett oss med läsvärda och viktiga artiklar under ganska många år. Nu är det dags igen! I veckans nummer (Lärarnas tidning. Nr 3/13, s. 24-27) har Rude återigen skrivit en bländande – och i allra högsta grad tänkvärd artikel – med den lätt ironiska rubriken: Fler prov ska släcka inflationsbrasan. Heder åt Rude och åt Lärarförbundet som tar ett viktigt tag i inflations- och mätdiskussionen. I artikeln är två framstående forskare är intervjuade: professor Jan-Eric Gustavsson, Göteborgs universitet, och docent Christian Lundahl, Stockholms universitet, parallellt med fil dr Kristian Ramstedt (tidigare chef för Skolverkets enhet för kunskapsbedömningar).

Flera av konstaterandena är verkligen dråpliga. Ramstedt kommeterar till exempelbetyg- och kunskapsdiskussionen på följande sätt:

”Det är inte första gången det uppstår en sån här panikstämning. 1985 hamnade Sverige på samma nivå i matematik som Swaziland i en internationell mätning.
Det berodde på att svenska skolor fortfarande undervisade i mängdlära som inte längre var på ­modet och som inte fanns med i undersökningen.
— Mängdläran åkte ut, grundläggande räkning ­lyftes in, lärarna fortbilda­des och 1995 fick svenska elever mycket goda resultat på Timss.

Christian Lundahl konstaterar bland annat:

”Bara det faktum att vi byter kursplaner då och då gör det svårt att jämföra kunskapsutvecklingen över åren. Det gör det nästan omöjligt att få fram riktigt långa tidsserier när det gäller nivåerna på kunskap. Svaret är alltså att ingen vet riktigt säkert om det finns en betygsinflation.

En poäng i texten är att den enskilde lärarens undervisningskompetens har betydligt större betydelse för elevernas kunskapsinhämtande är fler och andra kunskapsprov i skolan. Alltså tvärs emot regeringens satsning på bland annat ett nytt examensprov, omrättningar av ett antal nationella prov i kombination med stärkt tillsyn av betygsättningen.

Läs Rudes artikel! Länk ovan.

Den enda dimension som jag tycker saknas är en diskussion om att lärare efterhand lär sig att anpassa undervisningen efter det som mäts i test, att det finns ett lärande i betygsättande lärares sätt att tolka, förstå och handla i ett målrationellt skolsystem. Det vore ju ytterst anmärkningvärt om inte lärarna på ett medvetet sätt lär sig förutsättningarna och anpassar sig efter dessa så att eleverna når högre betyg.

Publicerat i Betyg & bedömning, Okategoriserade | Etiketter , , | 15 kommentarer

Den moderata skolpolitiken

Postat den 16 februari, 2012 av Tomas Kroksmark

I måndags besökte de främsta moderata skolpolitikerna i Riksdagen, tillsammans med kommunalrådet Mats Gren, Jönköpings kommun, Modellskolan/Ribbaskolan i Gränna. Det var ett mycket välkommet och uppskattat besök. Dels då det alltid är bra för politiker att se och lyssna till verksamheten men också det omvända, att politiker visar sitt intresse för framgångsrika skolprojekt.

Glädjande nog hyser den moderata skolriksdagsgruppen betydande kunskaper om skolan. Margareta Pålsson, ordförande i Utbildningsutskottet, briljerade stundtals. Det visade sig att hon har ett förflutet som lärare. Det är väl så som en slipsten ska dras?

Att vi i vårt land har en folkpartistisk skolpolitik, har nog ingen missat. Skillnaderna mellan den folkpartisktiska och den moderata skolpolitiken är emellertid inte alltid tydlig. Då det gäller återförstatligandet av skolan (där gör Fp gemensam sak med V och SD), är det klart – men för övrigt? Betyder en röst på moderaterna en fortsatt folkpartiskt skolpolitik?

Vi den senaste opinionsmätningen (som publicerades för ett par veckor sedan) är Moderaterna Sveriges största parti med klart över en tredjedel av väljarna bakom sig. Inom det borgerliga blocket balanserar Kristdemokraterna hisnande nära 4 %-spärren. Centerpartiet når inte spärren (om det vore val nu – enligt mätnigen) och skulle därmed vara ute ur Riksdagen och Folkpartiet ligger på sköra 5 %.

Betyder då en röst på KD, M eller (C) att vi ska ha en skolpolitik som dikteras av Folkpartiet?

Givet de goda tankar och idéer som moderaterna presterade i måndags efterlyser jag en tydligare partipolitisk skolpolitik där det blir klarare vad de tre/fyra är överens om och vad som skiljer dem åt. Om ett parti, som har sina röster från var 20:nde väljare, i en av de viktigaste samhällsfrågorna styr över ett parti som har var tredje väljarröst är det väl något som måste diskuteras?

 

Publicerat i Politik och skola | Etiketter , , , | 3 kommentarer

De nya hierarkiseringarna i skolan

Postat den 27 januari, 2012 av Tomas Kroksmark

När läraryrket går från att vara grundat i handling och tal till att alltmer grundas i teori och skrift – eller om man så vill: då den beprövade erfarenheten ersätts av/kompletteras med en vetenskaplig grund, inträffar något mycket viktigt i yrket.

Det formella ledarskapet i skolan har under lång tid dominerats av lärare som varit fackliga företrädare, skyddsombud eller som haft talets gudomliga gåva. Utan att dessa medarbetare sagt sitt, har det varit svårt eller näst intill omöjligt för rektor att få igenom till exempel förändrings- och utvecklingsarbete. Den här informella hierarkin känner förmodligen de flesta igen.

När kravet på vetenskaplig grund nu förts in, då vi ser allt fler forskande lärare (icke att förväxla med forskare) i skolans lokala praktik – och då det ställs krav på medarbetarna att visa den utbildningsmässiga meriteringen som legitimerar utvecklings- och förändringsarbete på vetenskaplig grund – för det med sig att de lärare som har motsvarande C-nivå och däröver har företräde i just dessa verksamheter. Det innebär att den informella strukturen övergår till en formell där skolan nu får en meritokratiskt grundad hierarki.

Publicerat i Okategoriserade | 22 kommentarer

”Kunskap” och ”jämställdhet” – så det kan bli…

Postat den 19 januari, 2012 av Tomas Kroksmark

I fredags såg jag teve-programmet På spåret. Det var lärorikt, överraskande nog – ur ett kunskaps- och jämställdhetsperspektiv.

Jag vet att det inte är någon vidare poäng med att räkna antalet kvinnor och män som deltar i olika sammanhang – just kvantitativ jämställdhet är ofta en tillfällighet som oftast jämnar ut sig. Åtminstone borde det vara så i Public Service TV. Men av fyra tävlande i fredags fanns en kvinna, programledarna var båda män och orkestern bestod av en sjungande kvinna, resten spelande och sjungande män. En notering, inget mer.

Desto intressantare var det att närmare följa de tävlande ur ett annat jämställdhetsperspektiv – men också i synen på hur var och en av dem ser sig själva i förhållande till kunskap. På-spåret-kunskapen ska nog betraktas som kom-ihåg-kunskap i kombination med en viss förmåga att förstå mer eller mindre fyndiga ledtrådar i de olika frågorna: Här bodde en sten – alltså Einstein… Kul. Men någon mera analytisk kunskap är det inte alls fråga om. Intressant är att många uppfattar den här typen av kunskap som en viktig del av vår totala världsbild. Inte minst i våra kunskapsprov i skolan.

De tävlade bestod i fredags av Christer Lundberg och Morgan Larsson, i det ena laget och Claes Borgström och Nisti Strêk i det andra. Tre av fyra var för mig helt nya bekantskaper.

Larsson presenteras (av SVT) som ”radiopratare och sångare”, Lundberg är ”författare, journalist och programledare”. I allmänhetens ögon, eller rent av i ett utbildningssystems uppfattning, är vare sig Lundberg eller Larsson särskilt tungt utbildade. Lundbergs journalistutbildning (om han nu har någon sådan) väger emellertid något tyngre än Larssons meriter. Nisti Stêrk är ”skådespelare och komiker” och därmed en kunskapsmässig lättviktare då Claes Borgström är juristutbildad och 30 år som aktiv jurist – och har meriter som JämO (2000-2007). Ur alla tänkbara samhällsperspektiv en tungviktare i kunskaps- och jämställdhetsklassen.

Borgström syntes emellertid mycket obekväm i sin situation. En välutbildad, i par med en skådis. Kvinna dessutom. I tävlan mot två flummisar. Stêrks  & Borgströms lag blev utklassat. I takt med den kunskapsmässiga utförsbacken och den oundvikliga och väntade förlusten surnar Borgsröm efterhand till ordentligt. Han börjar tala i ”jag-termer”. Han vet inte, han har det på tungan. ”Jag svarar” ”Jag har glömt…”. Juristen som borde kunna och veta allt, vet plötsligt ingenting. Han verkar också bli alltmer ensam i sitt ”lag”. Borgström bevärdigar, då katastrofen är oundviklig, inte Nisti Stêrk med en enda blick, inte en fråga, inte ett resonerande samtal i slutet av programmet. Orsaken kan vara att hon är kvinna – eller att en skådis väl ingeting kan om till exempel folkomröstningarna i Sverige. Något som Borgström heller inte har en aning om.

Jag såg i programmet en intressant uppvisning av vår förre JämO hur enkelt det är att stå för en sak i ord och hur svårt det är att handla i enlighet med vad man ”egentligen” tycker. Fram trädde också frågan, med alla önskvärd tydlighet, om vad kunskap är för en välutbildad jurist och vad det är som händer när leken metamorfoseras till allvar. När vi talar om vardagskunskap – vad är värt att veta?

 

Publicerat i Allmänt, Betyg & bedömning, Politik och skola | 3 kommentarer

Tiotusen mer i månaden

Postat den 19 januari, 2012 av Tomas Kroksmark

Ser nu att lönekravet från lärarnas fackliga organisationer är de tidigare diskuterade 10.000 kronorna i månaden. Enkelt att stödja ett sådant krav!

I Almedalen i somras – under den sk politikerveckan – var vi några  som diskuterade skolans framtid (Eva-Lis Sirén /Lärarförbundet/, Bertil Östberg /fp/, Mikael Damberg, /s/samt en representant från Lärarns riksförbund och en från Fryshuset i Stockholm. Debatten inleddes med att vi alla fick två minuter på oss att säga något om hur vi, var och en, gissar att skolan och lärarna befinner sig år 2031. Konkretiseringen gick ut på att ett barn som började i förskoleklass  i höstas lämnar gymnasieskolan just 2031. Tidsintervallet är enormt. Om vi ser tillbaka på de senaste 20 årens förändring av skola och samhälle (inte minst tekniken) och om vi samtidigt antar att förändringstakten förblir oförändrad, då går det inte att ha någon rimligt korrekt uppfattning om skolan och lärarna år 2031.

Men frågan uppfattades nog av oss alla som kittlande, eftersom samtliga i panelen levererade en framtid. Min egen gick ut på att 2031 har lärarna återerövrat forna tiders status, lärarna utgör en intellektuell maktfaktor i samhället med stort inflytande på kunskapssamhällets grunder, förvaltning och utveckling. Dessutom har lärarna 2031 hög lön i en jämförelse med andra akademiskt utbildade grupper och att rekryteringen till lärarutbildningen inte längre umgås med ett enda problem (annat än det viktiga och korrekta urvalet).

Det där är ju enkelt att säga. Frågan som är svårare att svara på är: hur ska det där gå till, vilket är drivmedlet i en sådan tänkt utveckling. Jag beskrev då två stora lärarstrejker. Den första under vintern 2011/2012. År 2031 minns man den som Den stora lärarstrejken 2012. Alla landets lärare i storstrejk. Resultatet: minst 10.000 kronor i månaden i löneökning.  Den andra stora strejken inträffade på våren 2014 då lärarna krävde forskning i tjänsterna – 2014 års professionsstrejk. Även denna strejk ledde till framgång, vilket innebär att 2031 har alla kommuner egna FOU-avdelningar och forskning bedrivs av lärare i den lokala skolan. Regeringen satsar ca 1 promille om året för den här forskningen och 2015 inrättades ett Nationellt institut för lärarforskning, som stöder lärarnas forskning och skolans utveckling, på vetenskaplig grund.

Dessa båda storstrejker ledde fram till just det eftersträvade målet som jag noterat ovan. Nu ska sägas att jag fick kritik för mina bilder där i Almedalen. Man menade att en professor inte ska mana till strejker. Men faktum är att jag inte manat till strejker – jag beskriv en tänkt framtid, ett hypotetiskt resonemang om några detaljer i skolans och lärarnas utveckling de närmaste 20 åren. Det menar jag att en professor får lov att göra. Kanske till och med ska göra?

Poängen med denna betraktelse här och nu motiveras av frågan om det nu kommer att bli så som jag föreställde mig utvecklingen. Om lärarna inte får de tiotusen kronorna extra i månaden under senvintern 2012 – vad händer då? Jag gissade på en storstrejk. Vi får snart se om den gissningen är räddningslöst tokig eller om den kan ha varit åtminstone någorlunda rätt.

Publicerat i Allmänt, Politik och skola | Etiketter , , , | 7 kommentarer

Den unika lärarkompetensen

Postat den 14 december, 2011 av Tomas Kroksmark

I takt med att diskussionen om en ”skola på vetenskaplig grund” intensifieras, uppträder också frågan om vad som kan känneteckna lärarkompetensen. Frågan är viktig eftersom lärare av tradition varit väldigt slarviga med att hävda och försvara det som är yrkets identitet – eller kunskpsbas. Bara det faktum att vikarier utan lärarutbildning kan/har kunnat ersätta utbildade lärare, är en signal till det övriga samhället att: lärare kan ingenting som ingen annan kan. Har vikarien bara lite gymnasiekunskaper i ett ämne då kan man undervisa vilken 13-åring som helst, tycks parollen ha varit. Lärarstudenternas yrkesidentitet har heller inte varit klar – de nyutbildade är oftast osäkra på vad en mångårig yrkesutbildning givet dem för särskild kompetens. Den nya lärarutbildningen har dessutom tagit formen av en utbildning i allmän pedagogik, snarare än att ha utvecklats till en tydlig yrkesutbildning.

Ett yrke utan tydlig identitet har svårt att hävda högre löner, bättre arbetsvillkor och hög status i samhället. Det är det unika i ett yrke, det som inte kan ersättas av andra, som definierar en profession.

Om det inte finns en gemensam kunskap som alla lärare delar, då kan vi inte tala om att det finns något som vi kan kalla lärarkompetens (eller här: “bra” lärare). Men om vi försöker se och förstå vad som är det helt unika i läraryrket, som skiljer det från alla andra yrken, och finner den komponenten – då kan vi börja tala om det särpräglade i kompetensen och det som då måste vara det helt unika i yrkesutbildningen till lärare (som alltså skiljer lärarutbildningen från alla andra akademiska yrkesutbildningar). I andra ord är det en fråga om att finna lärarnas professionella objekt.

Låt mig få föreslå att alla lärare – från förskolan och upp till universitetsnivån – äger en enda gemensam komponent som konstituerar professionens särart. Den är att alla lärare arbetar med någon form av lärande. Barn i förskolan lär sig saker, elever i åttans kemi och i gymnasiets historia lär sig saker och ting liksom studenterna vid Tekniska högskolan och i lärarutbildningen. Hela utbildningssystemets uppdrag är i grund och botten olika arter av lärande.

Det som alla lärare då måste kunna och förstå är 1. hur lärande går till (i olika åldrar, skilda ämnen och utbildningar) och hur den kunskapen (om lärandet) 2. kan ligga till grund för undervisning och didaktiska val – så att undervisningen möter lärandets villkor. De lärare som ser sambandet mellan 1 och 2 förfogar över en professionell och unik kompetens och kan därmed identifiera lärares professionella objekt.

Den lärarutbildning som äger kunskapen och insikten i detta professionella objekt är på samma gång en yrkesutbildning som kan lära de blivande lärarna vad de ska kunna som ingen annan kan. Det unika. Det enastående. Vad lärarutbildningen behöver utöver denna insikt är en utvecklad kompetens i att på ett medvetet och konsekvent sätt förmedla/vidareföra kunskapen om det professionella objektets innehåll till studenten. Först då kan vi tala om en unik yrkesutbildning på akademisk nivå, först då står läraryrkets särart fram för alla och en var.

Sammanfattningsvis: Lärarutbildningens kärna (sic!) är att lära andra att lära sig att lära andra att lära sig (något). Svårare än så är det inte.

Publicerat i Allmänt, Lärarutbildningen, skola på vetenskaplig grund | Etiketter , , , | 6 kommentarer

Effektiva skolor…

Postat den 29 november, 2011 av Tomas Kroksmark

Trista och besvärande nyheter publiceras nu i våra största medier. Det visar sig att den nationellt hyllade skolan i Nossebro  – den så kallade mirakelskolan – fallit för frestelsen och trycket och levererat betyg till eleverna som inte alls stämmer med resultaten på de nationella proven. En liten avvikelse måste man kunna acceptera men i Nossebros fall är skillnaderna oacceptebelt stora.

i svenska ligger betygen 29,1 % över elevernas prestationer på de nationella proven
i matematik ligger betygen 51,9 % över elevernas prestationer på de nationella proven
i engelska ligger betygen 15 % över elevernas prestationer på de nationella proven

Tittar vi Skolverkets statistik syns det att många skolor i landet ger betyg som ligger markat över provresultaten. Om man inte kan förklara ett sådant tillstånd på ett övertygande sätt, är det naturligtvis ett stort trovärdighetsproblem. I Nossebrofallet är frågan om lärarna där blivit fartblina av all uppmärksamhet i medierna och att de känt sig pressade att ”leverera”. 220 av landets 290 kommuner har varit i kontakt med skolan i Nossebro för att få ta del av succéns grunder. Skolverket och Skolinspektionen har haft en tydlig stämma i hyllningskören. Ingen tycks ha funderat på vad framgången är grundad i för pedagogisk modell, och var den kommer ifrån, hur den fungerar och om den är utvärderad. Ingen har heller varit misstänksam – det går inte att på tre år ta en skola från botten till toppen då det gäller elevernas kunskapsutveckling.

Modellskolan i Gränna ligger nära den här typen av framgångar. Ett kollektivt kompetensutvecklingsprojekt på vetenskaplig grund - där samtliga lärare finns med – ger framgångar då det gäller betygen. Nu blir det viktigt att redovisa alla sorters elevresultat. Risken att hamna i Nossebros läge måste på alla sätt elimineras.

För övrigt: Om det är så att det finns skolor (bland annat Tallbacken i Ljusdal) som ger eleverna betyg som ligger 80 % över prestationerna på den nationella proven lockas man dra slutsatsen att hela det här systemet spelat ut sin roll. Om det dessutom är så att våra skolpolitiker i andra ord talar om betygsinflation (25 gånger fler elever gick ut med MVG i alla ämnen i gymnasiet 2008 jämfört med 1998) och samtidigt helt bortser från att det kan ha att göra med en sk lärandeprocess hos lärarna, som går ut på att de nu lärt sig att undervisa efter målen – då har vi ett annat mycket värre problem. Sammantaget pekar detta på att det nuvarande bedömningssytemet (betyg + nationella prov) är förbrukat.

Jag har tidigare – på denna blogg – föreslagit prognosbetyg i kombination med inträdesprov till alla akademiska utbildningar. Verkar vara det enda som kan fungera. Kan innebära att ingen lärare och ingen rektor i framgångsrika skolor skulle riskera att dras med i en tillfällig men helt felaktig eufori!

 

Publicerat i Allmänt, Betyg & bedömning, Den bästa skolan, Modellskolan | 15 kommentarer

Den innehållslösa debatten om skolan i Sveriges Radio

Postat den 28 november, 2011 av Tomas Kroksmark

Under en månad nu, har Sveriges Radio följt upp Dagens Nyheters tidigare initiativ att granska och diskutera skolan. Skillnaden Mellan SR och DN är att SR på ett högst påtagligt sätt lyckats med att nyansera reportagen, inläggen, samtalen och diskussionerna. Betydlig fler röster har fått komma till tals. Det ger självklart en större trovärdighet än den sepiabruna kulör som DN då svepte skolan i – rakt av.

Det finns emellertid en (minst!) notering som vi kan göra på en generell nivå då det gäller många av SR-inläggen, och den är allvarlig. Inläggen är påfallande ofta innehållslösa. Lärare säger att ”alla barn ska ha samma chans” men ingen säger riktigt hur det ska kunna gå till. En lärarutbildare från Malmö högskola berättar med oförställd förtjusning: ”Alla eleverna på högstadiet ska ha en dator” men  svarar inte på frågan – varför. Ytterligare en lärare säger att ”det är bra med betyg i sexan” men inte av vilket skäl. Samma dag kan en skolforskare med emfas hävda att ”betyg i sexan inte är till någon nytta alls” utan att ange grunden till detta uttalande. Idag hade Skolverkets fd generaldirektör en längre utläggning om orsakerna till att det blir allt sämre resultat i skolan. Han angav de numera klassiska förklaringarna/bortförklaringarna: individualisering, segregering, decentralisering och differentiering. Samma sak här. Varför verkar segregering negativt på resultaten? eller vad har decentraliseringen med resultatutveckling att göra? eller vilken typ av individualisering är det som han talar om?

Björklund säger att det är kommunaliseringen av skolan som är av bovarna i dramat. Varför då? Han säger själv att det handlar om att kommunerna ska ta fullt ansvaret (men att de inte gör det)  samtidigt som han säger att staten nu bestämmer att nya tjänster ska in i skolan. Men då kan det väl inte bara vara kommunernas fel – om staten kan styra, då den så vill. Alltså  – vad är det som kommunerna inte klarar? Det måste väl någon kunna peka ut klart och tydligt? Det skulle kunna ha med lokal politisk skolinkompetens att göra. Men säg det, i så fall. Ge kritiken ett innehåll.

Inte heller ett ord om hur vi ska förstå kombinationen mellan: Skolan före 1990 och skolan efter 2010. Är det samma skola, samma samhälle, samma kunskaper som vi talar om? Är kraven på dagens unga desamma som för 20 år sedan?  Hur kan man jämföra skolor i så olika epoker som dessa. De som representerar skolan tycks inte ha några problem med den saken. Jag tycker att det är en mycket viktig ehuru problematisk fråga.

 

Fenomenologen och teologen Rudolf Bultmann (1884-1976) hävdade att det är omöjligt att förstå en epok med fötterna stående i en annan. Orsaken är, säger han, att grunden för vår förståelse av världen alltid är historisk. Om Bultmann har rätt skulle vi behöva göra en jämförelse mellan vad skola och samhället krävde av eleven under 1980-talet och fram till 1990 med vad som krävs efter 2011-års alla skolreformer. Vi skulle också behöva analysera den teknologiska utvecklingen och globaliseringen, liksom de politiska och ideologiska förändringarna under samma perioder och ur en sådan bred analys försöka förstå vari likheter och skillnader består.

Framför allt skulle vi behöva tala om skolan i mer innehållsliga termer. Synd att inte SRs reportrar och samtalsledare var mer vakna för den dimensionen.

 

 

Publicerat i 1-19-skolan, Den bästa skolan, Politik och skola | 8 kommentarer

Om betygen i skolan – igen…

Postat den 18 november, 2011 av Tomas Kroksmark

Under de senaste veckorna har debatten om betygen återigen blossat upp. Inte minst i medierna. Det handlar om att Skolverket ska rätta alla nationella prov. Låter som ett ogenomförbart förslag. Men också om att det är ”snälla” lärare som sätter för höga betyg på de ”egna eleverna”. Som om detta skull vara minsta förvånande eller ens ett nytt fenomen. Då jag var elev i högstadiet på 1960-talet genomförde vi sk standardprov. Inför varje sådant fick vi små och stora tips från läraren i ämnet. Fusk? Kanske det. Ett naturligt sätt att hjälpa och att stödja eleven? Möjligen. Eller rent av så att också den tidens lärare ville skrodera med att just de egna eleverna var bäst? Högst troligt!

Nu är vi alltså där igen – ett halvt sekel senare. Samma system, samma upprörda debatt. Av till dyker också diskussioner om betygens inneboende orättvisor ackompanjerat med tal om betygsinflation , att betygen är en svag värdemätare för hur den enskilda kommer att klara högre utbildning och att systemet egentligen är satt ur spel då inte ens MVG i alla ämnen garanterar en studieplats vid de mest attraktiva universitetsutbildningarna. (Kanske löser det nya betygssystemet det problemet eftersom en återgång till Gaus-kurvan/normalfördelningen kommer att innebär att vi får mycket få elever med betyget A – gissningsvis mellan 7-8 %). Det verkar som om det enda kvarvarande argumentet för betygen i grundskolan och i gymnasieskolan är att de ses som motivskapande för eleven.

Om det nu är så att det finns ganska lite som talar för betygen, eller snarare, den diskussion som vi fört om betygen har pågått i (minst) ett halvt sekel och det tycks inte finnas någon självklar väg ut ur densamma – borde vi då inte försöka tänka en annan tanke om betygen i skolan?

Kanske skulle vi pröva betygen som prognosvärden. Betyget talar om hur lärare bedömer att en elev kommer att kunna tillgodogöra sig högre studier (det är egentligen bara där som betygen har en rejäl betydelse). Det ger fortfarande lärare i grundskolan och gymnasieskolan ett ansvar – men kanske inte lika avgörande som nu. Därefter skulle varje högskoleutbildning göra egna antagningar – test, intervjuer etc. Ett alternativ är att alla som söker får påbörja den valda utbildningen men att det efterhand (första terminen) blir uppenbart om det är någon idé att fortsätta – eller inte.

Under alla omständigheter vore det nog bra om vi kunde komma förbi betygsdiskussioner som handlar om rättvisa och inflationer och om hur omöjligt det verkar att vara att sätta helt korrekta betyg.

Här kan du se statsrådet Björklund ta upp sju aspekter på lärarna och skolan. Se vidare…

Publicerat i 1-19-skolan, Allmänt, Betyg & bedömning | Etiketter , , | 4 kommentarer