I ett blogginlägg här (egentligen en länk till egen blogg) diskuterar Bertil Törestad en synnerligen intressant och viktig fråga. Den är väntad men kom ifrån ett något oväntat håll. Den handlar om vad vi ska mena är vetenskaplig kvalitet då lärare forskar i den egna praktiken. Törestad har läst två texter som är sprungna ur Modellskolan i Gränna och som nyligen är publicerade i Didaktisk Tidskrift. Han är kritisk. Främst är det den vetenskapliga nivån som han oroar sig för. Det här är en diskussion som måste föras. Oerhört viktigt! kan vara avgörande för hur vetenskapsbegreppet ska förstås bland lärare och i den lokala skolans praktik i kommunerna.

När jag var verksam vid Göteborgs universitet under 1980-talet växte där fram en ny disciplin – vårdvetenskap. Det var professor Britt Johansson (nu emirata) et al som drev på och lyckades till sist att etablera disciplinen som, om jag minns rätt, först benämndes vårdpedagogik. Johansson et al representerade professioner inom det som kallas medellånga vårdutbildningar (sjuksköterskor o.a.). Den nya disciplinen utmanade och provocerade ganska omgående den sedan länge etablerade vårdforskning som ryms under paraplybeteckningen medicinsk forskning. Kritiken från etablissemanget var hård och hänsynslös. Från det hållet lämnades kommentarer som gick ut på att vårdvetenskap är något som är ovetenskapligt – ”titta bara på dessa subjektivistiska metoder, är det vetenskap, det!?”. Man menade också att den typen av ”forskning” studerade sådana frågor som hur man bäddar en säng åt patienten (”löjeväckande!”), hur gardinerna på salen ska vara arrangerade (”utomordentligt löjeväckande!”) eller rent av om musik (Mozart) i salarna skulle kunna påverka patientens hälsotillstånd på ett positivt sätt. Exemplen kan mångfaldigas och det fanns ingen som kunde ta miste på den ironi och självutnämnda överhöghet med vilka dessa svavelosande salvor levererades. Vårdvetenskap var helt enkelt något som ur vetenskapligt perspektiv från början till slut ansågs som extraordinär humbug. I efterhand måste medges att för oss som följde denna kamp lite från sidan av uppfattande den av och till som mycket underhållande.

Då jag följt den processen har jag också väntat på att den ska dyka upp då lärare nu ska forska. Forskande lärare kan uppfattas på exakt samma vis som sjuksköterskorna gjorde vid etableringsfasen under 1980-talet. Törestad har rest frågan, ehuru den här gången på ett civiliserat och akademiskt respektabelt sätt. Det är bra – en förutsättning för att diskussionen ska kunna leda till något bra.

Då Törestad uttrycker oro och tveksamheter för den vetenskapliga kvaliteten i de två arbeten som han läst, måste han deklarera sin vetenskapsuppfattning. I annat fall saknar vi en relief mot vilken vi kan föra diskussionen. Alltså, vad är vetenskap? Vilka oomkullrunkerliga krav måste vi ställa på forskningen om den ska kunna betraktas som vetenskaplig, enkannerligen då det gäller lärares egen forskning?

Vi måste också diskutera frågan om professionsvetenskaperna ska följa – om det ens är önskvärt – de teoretiska disciplinernas vetenskapsuppfattning. Om kritiken nu är hård mot den pedagogiska forskningens tillkortakommanden, då det gäller att försörja lärare och skola med ny kunskap som är användbar i yrkespraktiken – ska vi då utgå från att det är den typen av forskning och vetenskapsuppfattning som ska vara vägledande då lärarna som yrkesgrupp själva ska forska i den egna praktiken? I andra ord gäller frågan om hur en akademisering av skolans lokala praktik sak se ut.

Jag arbetar med utgångspunkt i tre hypoteser.

1. Disciplinär och inomvetenskaplig forskning kan inte äga samma vetenskapsbegrepp som professionsforskningen. Av det följer att vetenskapsbegreppet måste pluraliseras i sammanhang som dessa (i skolan och den unika lärarkompetensen).
2. Behovet av en teori för forskning i skolans praktik måste utvecklas och definieras. En sådan ska vara kapabel att utgå ifrån och göra full rättvisa åt skolans specifika förutsättningar (som hypotetiskt skiljer sig från all annan yrkespraktisk verksamhet). En sådan teori måste också vara potent nog att kunna återföra nyutvecklad och vetenskapligt grundad kunskap till den lokala skolans praktik i termer av att den måste vara användbar som tankar, insikter etc men också som didaktiska/professionella handlingar – SAMT som grund för en ny(?) vetenskap (i skolan) som grund för lärarforskning.
3. Skolan utgör en avancerad kunskapsorganisation. Alla sådana måste försörjas med ny, vetenskapligt grundad kunskap för att kunna leva och utvecklas. De som är bäst lämpade för den uppgiften är de som är ”hands on” i verksamheten – dvs li det här fallet: lärarna själva.

Det kan vara mycket begärt att Törestad ska ge sig in i den här (nödvändiga) utläggningen. Hans förtjänstfulla kritik kan vara god nog till att börja med, då den på ett förträffligt sätt  leder fram till ett läge där vi börjar att diskutera dessa helt avgörande frågor – om vi nu ska tala om en skola på ”vetenskaplig grund” (Skollagen Kap 1 § 5).

Vi högskolan i Jönköping är vi ett tapper liten grupp som under innevarande termin träffas en gång var tredje vecka. Vi studerar olika typer av forskning som representerar försök att begreppslägga en praktikteori. Det är en krävande och komplicerad uppgift där vi ibland tycker att vi har en sådan ”lärarvetenskaplig teori” i handen för att i nästa ögonblick se den som upplöst. Det som i den här gruppen är en arbetshypotes (som vi kan ge upp) är att vetenskap i sammanhang där lärare forskar i sin egen praktik inte kan kopiera vetenskapsuppfattningar rakt av som redan existerar inom akademierna. Det bör gå att hitta en teoribildning (eller vad den ska kallas?) som är just så praktisk som en teori måste vara om den ska ha en chans i skolan.

I en mer pregnant mening är jag intresserad av vad Törestad menar är vetenskap. De i hans mening helt nödvändiga grundkriterierna som utmärker och möjlig gör forskning. Vidare bör han också deklarera varför subjektivistiska teorier inte kan göra sig gällande som grund för ”lärarevetenskap” och om de går att avfärda – vilka är då de vetenskapligt accepterade alternativen? En tredje fråga som jag är angelägen att få belyst av Törestad (och av andra) är hans kunskapsbegrepp. Forskning ska leda till att ny kunskap utvecklas. Men vad är det för typ av vetenskapligt grundad kunskap som lärarna är relevant och giltig för lärare (och lärarutbildare) som arbetar i skolan (i lärarutbildningen)?