Nu är min tid som yrkesverksam forskare, lärare och professor inom pedagogiken och didaktiken över. I år är det 42 år sedan som jag antogs som doktorand i pedagogik vid Göteborgs universitet. Det är 38 år sedan jag disputerade. För 29 år sedan blev jag professor i pedagogiskt arbete vid Umeå Universitet. Därefter hade jag haft professurer i Göteborg, Luleå och Jönköping fram till 2017, då jag pensionerade mig. Det kan tyckas som en lång tid. Men då jag blickar tillbaka, har åren gått ofattbart snabbt.
Den stora och viktiga frågan är om 42 år i forskningens- och undervisningens tjänst gjort någon skillnad. Kanske är det så att pedagogik och didaktik i dess mest allmänna mening inte dockar perfekt med forskning och vetenskap? Skola, undervisning och lärande tycks så starkt ideologiserade och partipolitiserade att det är i första hand är okunniga och röstfiskande politiker som driver dessa områden framåt – eller bakåt?
En studie om förhållandet mellan pedagogik-partipolitik-ideologi-skola-undervisning-lärande – eller: Vem, hur och till vad drivs skolans utveckling i Sverige? är därför angelägen. En sådan studie skulle förmodligen inte få ekonomiskt stöd för att genomföras, men den behövs. Kanske ska den finansieras via pensionen?